Tanzaniaresa

Jag älskar att resa, att upptäcka nya fantastiska ställen är något av det bästa jag vet.
Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar att resa i Afrika.

Denna gången var det dags att besöka ett nytt land i Afrika; nämligen Tanzania. Ett spännande land tänkte jag, ett land med både fantastiska djur i Serengeti och underbara stränder på Zanzibar.

Nåväl...

När vi landar i Dar es Salaam möter vi på patrull redan vid visumansökan. I luckan där jag ska betala vill han inte ta emot mina dollar eftersom han anser att de är gamla, detta trots att mina dollar är fullt giltiga. Visumkostnaden ska betalas i dollar och inte i lokal valuta av någon anledning. Kortterminalen är "trasig" och mannen i luckan vill inte göra något försök med kortterminalen. Jag skickas då ut genom terminalen, ut genom passkontroller medan barnen är kvar för att ta ut kontanter i lokal valuta. Kontanterna ska jag alltså gå med till ett växlingskontor som ligger på utsidan av terminalen och dessa ska jag växla in till dollar. Efter att ha gjort detta ska jag gå tillbaka i ankomsthallen och genom passkontroller år fel håll för att komma till luckan där jag kan betala. Detta ska jag göra mitt i natten dessutom.

Väl utanför flygplatsen hittar jag tre bankomater, och inte någon av dessa fungerar. Växlingskontoret tar inte kort, det är kontanter som gäller.

Jag hade inget annat val än att gå tillbaka och berätta att inte en enda av bankomaterna fungerade. Då plötsligt gick det bra att betala med bankkort.

Väl genom passkontroller efter att visumet blev godkänt var det dags att hämta hyrbilen. En 7-sitsig bil bokad genom 1st Carhire. När vi hittar kontoret där bilen ska hämtas är det ingen på plats till trots för att kontoret ska ha öppet 24 timmar om dygnet. Vi får sätta oss på utsidan och vänta. Det dröjer innan någon kommer, först vid 05.40 kommer någon. Då har vi väntat i närmare 2,5 timmar. Det visar sig att mannen som kommer och ska lämna ut bilen inte har med sig någon GPS trots att jag har beställt detta. Inte heller några bilkuddar finns trots att detta är beställt.
Efter en hel del tjafsande med honom och hans chef på telefon ska de ordna en GPS, för först har de inte ens någon GPS enligt mannen och hans chef. GPSen får vi vänta ytterligare två timmar på. Väntande sittande på asfalten utanför kontoret. Tro inte att vi blev erbjudna att vänta på kontoret.

När mannen som ska lämna ut bilen kommer tillbaka med GPSen får vi gå till bilen. Bilen visar sig att inte alls vara någon 7-sitsig, så just då var det tur att vi bara blev 5 på resan i stället för 6.
Bilen låter illa när han startar den, och jag ifrågasätter detta men det skulle inte vara några problem. Vi får en äldre, sliten bil som inte alls motsvarar priset. Jag upplever att mannen pratar otroligt dålig engelska och är svår att resonera med, han rycker mest på axlarna.

Det slutar med att vi ger oss i väg ut ur Dar Es Salaam.
Vi har bokat ett boende mellan Same och Arusha, och ska försöka ta oss dit. Vänsterkörning är sådär kul tycker jag, men det är bara att bita ihop. Det brukar ge sig efter ett tag. Längs med vägen ser vi bara två sorts skyltar: 50 och 50 upphör. Vi funderar en hel del kring vad som gäller när 50 upphör. Det finns ingen information alls om vilken hastighet som gäller.

När vi kör norrut blir vi stoppad stup i kvarten av trafikpolisen. Det finns ofantligt många trafikpoliser längs vägen, och nästan alla stoppar oss. Vi upplever att vi blir en måltavla som turister, att det sitter massa lappar på frontrutan gör nog att polisen tydligt ser att det är en hyrbil.
Vi passar på att fråga en trafikpolis som har stoppat oss om hastighetsgränserna, och han kan inte svara på frågan. Vi frågar flera trafikpoliser, och till slut får vi fram att det beror på vad man har för bil. Jaha.. tänker vi.. Vi fortsätter fråga, och då kan någon till slut säga att med hyrbilen får vi max köra i 80km/h.

Hyrbilen drar fruktansvärt mycket åt vänster, vilket gör det påfrestande att köra.

Vi blir stannade av en trafikpolis som ger oss en bot för någon överträdelse vi inte riktigt förstår.
Polisen pratade fruktansvärt dålig engelska, men boten kostar ungefär 120kr så vi får leva med det.

Lagom till lunchtid blir vi hungriga och försöker hitta någon stans att äta. Det visar sig vara svårt, eftersom det inte verkar finnas några restauranger eller affärer som vi är vana vid. Vi lyckas hitta en restaurang som verkar tillhöra en lodge, och passar på att fråga om vi kan köpa mat där. Det får vi efter mycket om och men. Det blir inte direkt bättre av att personalen i stort sätt inte pratar engelska. Vi fick enbart ris och efter ett tag får vi kycklingvingar fulla av fjädrar. Så äckligt! Det var inget vi åt kan jag säga.

Någon stans under eftermiddagen inser vi att vi inte kommer hinna fram till boendet vi har bokat och får börja leta efter et hotell, vilket är lättare sagt än gjort. När mörkret kommer blir det mörkt väldigt snabbt och det finns ingen gatubelysning vilket gör det svårt att se skyltarna som sitter längs med vägen. Vi blir groteskt överdebiterade för två rum på ett sunkigt hotell, men vi har åtminstone ett ställe att sova. Varmvatten fanns inte, det var faktiskt så illa att det inte kom något vatten alls i duschen. Det var endast den ena toan som det gick att använda, eftersom det inte gick att spola.

Dagen efter ska vi åka in i en nationalpark som har flera "gates". GPSen hittar inte gaten som är närmast där vi befann oss så vi skickades flera mil åt andra hållet till en annan gate. När vi tillslut kommer fram till gaten får vi besked att vi inte får åka in där, det är någon "ranger station". Vi skickas vidare till gaten GPSen inte hittade. Väl där tycker de att vi ska komma tillbaka dagen efter eftersom det bara är 3 timmar till parken stänger.
En hel dag med körande i onödan alltså..
Vi hittar ett hotell som ser rätt så OK ut, där priset också är OK. Hotellet har även en "restaurangdel" där vi kan beställa mat. Barnen beställer pizza, och ungefär en och en halv timma senare får de några runda bollar som består av ägg, nötkött och deg. Så mycket för pizza... Personalen bara rycker på axlarna, och verkar varken bry sig eller förstå speciellt mycket engelska. Det slutar med att vi får beställa pommes, och får frågan om vi vill ha ägg på.
Duscharna fungerade på detta hotellet, men tro inte att vi fick varmvatten. Kallvatten och hård tvål. Skönt att duscha och tvätta håret. Oturligt nog hade vi inte tagit med oss schampo själva.

Dagen efter hittar vi från hotellet till parken och betalar ungefär 900kr för att komma in i parken. Vi pratar med personalen om hur lång tid det tar att åka runt, hur skyltningen ser ut osv. Inget av vad vi upplystes om stämde. Skyltningen var obefintlig och vi kände mest att vi irrade runt. Det stod en skylt och vi följde den en stund, sedan delade vägen sig i två och vi hade ingen aning om vilken väg som var rätt. Vi såg elefanter, giraffer, zebras, babianer och några olika antiloper. Vid 16 tiden börjar vi bli stressade för att vi inte vet vart i parken vi är eller hur långt vi har till gaten där vi ska ta oss ut. Tillslut får vi åka tillbaka en bit och ut genom den gaten vi inte fick komma in genom dagen innan.

Vi beslutar oss för att åka en bit neråt så vi inte har så långt att köra dagen efter när vi ska tillbaka till Dar Es Salaam för att lämna bilen. Vi hittar et hotell lagom tills att det har blivit mörkt. Vi får köra in på någon smal väg för att försöka hitta hotellet för det ligger inte vid vägen. Det sitter en skylt med en pil inåt på den smala vägen. När vi kör på den smala vägen dyker det plötsligt upp en kille mitt i vägen vilket tvingar mig att lägga mig ännu mer till vänster och plötsligt har vi hamnat i ett gigantiskt dike där bilen nästan har hamnat på sidan. I ett millisekund känner jag paniken närma sig, och jag fattar ett beslut om att jag bara måste ut ur diket eftersom det är mörkt, vi behöver mat och vi behöver sova. Vi har inte heller någon mobiltäckning.
Jag tar ett djupt andetag, ber barnen vara tysta och lägger i backen. Det händer inte så mycket så jag beslutar mig för att trampa ordentligt på gasen, jag har ju inget att förlora. Fantastiskt nog kommer vi upp ur diket och kan ta oss in till hotellet.

Hotellet var inte mycket att hänga i granen, men det fick duga. Självklart fanns det inget att äta på hotellet, ingen restaurang. Duscha var bara att glömma, för vattnet fungerade inte men toan funkade! Vi hade större problem med att få tag i mat eftersom det inte fanns några restauranger och i stort sett ingen pratade engelska. Vi fick köra till närmsta township i mörkret, och där lyckades vi få tag i pommes vid ett bord.

Det var rätt otäckt att köra i mörkret eftersom människor både gick och cyklade utan några reflexer. Jag var livrädd för att köra på någon som plötsligt dök upp på vägen.

Vi ger oss iväg ner mot Dar Es Salaam för att lämna bilen på uthyrningsställe i stan som låg nära färjeterminalen. GPSen hittar inte adressen, och väl inne i Dar Es Salaam får jag fråga en taxichaufför som tar min telefon och går i väg. Lite stressande.. Tänk om han tar min telefon och inte kommer tillbaka. Vi hade inte sett någon med en modern telefon, alltså inga telefoner producerade de senaste 10 åren.
Han kommer tillbaka och vill skicka oss i motsatt riktning av färjeterminalen(färja till Zanzibar). Sen fullständigt ogenerat och med blodigt allvar säger han "where´s my reward? where´s my money?" Han menar på allvar att han ska ha betalt för att svara på en simpel fråga!!
Vi kör runt ett tag utan att hitta och stannar vid ett hotell, där jag pratar med några och en trevlig kvinna kommer. Hon ropar till sig en man som tydligen ska veta var inlämningsstället är. Tydligen ska han åka med oss i vår hyrbil för att vi ska hitta dit. Lagom otäckt!

När vi efter mycket om och men hittar adressen vi har fått uppgett ser vi inte några skyltar eller någon annan information som tyder på att det finns ett hyrbilföretag där. Mannen pratar med några taxichaufförer som berättar att de inte har något kontor där men att det finns i ett hus som kallas "Armanihuset". Detta huset visste mannen hur vi skulle ta oss till, så vi körde dit. Väl utanför "Armanihuset" fanns ingen information om att hyrbilsbolaget hade kontor där. Mannen pratar med personalen som sitter i en reception i huset. Vi går till hissarna, medan barnen väntar i bilen på utsidan. 17 åringen får ansvaret för att ha koll på de yngre så inget händer. Vid hissarna finns inte hyrbilsbolaget med på listan över företag som finns i huset.

Väl uppe vill inte mannen ta åt sig vad gäller några klagomål som rör bilen eller alla problem vi har haft, och han hänvisar oss enbart till hemsidan vi bokade bilen genom. Serviceminded, not so much!
Vi går ner till bilen och då upptäcker jag att det finns en buckla fram. Någon har alltså kört på oss vid något tillfälle bilen har varit parkerat och orsakat en buckla. Inget jag har sett innan.
Jag har bokat en superförsäkring som ska täcka sånt här, men hör och häpna.. Jag ska enligt hyrföretaget betala för skadan till de och sedan ska jag vända mig till hemsidan jag bokade genom för att få utbetalt summan jag har fått betala för skadan. Snacka om tungrott system!

Tack vare fel adress på inlämningsstället missar vi färjan till Zanzibar, och måste därför ta in på hotell en natt. Mannen från hyrbilsföretaget pratar med en taxichaufför och frågar oss ang hotell. Jag svarar klart och tydligt att vi inte vill ha något dyrt hotell, ett prisvärt hotell vill vi ha. Taxichauffören kör oss till ett hotell som ligger i ett indiskt kvarter. Inte var det prisvärt heller.. 1500kr kostade rummet för en natt. Vilket är ett hiskligt belopp för att vara i Dar Es Salaam. Jag kommer begära att sidan vi bokade hyrbilen genom ersätter kostnaden för hotellet eftersom de gav oss fel inlämningsadress och vi missade färjan. Vi får väl se hur det går med det.

Dagen efter tar vi en taxi till bokningskontoret på färjeterminalen. Då taxin har parkerat står det ett 30-tal män i gula västar runt bilen. Vi kommer knappt ut och börjar bli less och arga. Männen är vän värre gamar! Alla vill hjälpa oss och köra våra väskor så de kan kräva oss på pengar. Varför skulle vi inte kunna köra våra egna väskor? Vi försöker säga att vi inte vill ha hjälp, de får inga pengar osv. Men männen vägrar ge sig och går runt oss i en flock. Vi upplever situationen som mycket hotfull.
Männen är varken trevliga eller snälla.

Väl inne på kontoret har de flesta männen lämnat oss. Några hänger dock kvar och vi får ett mindre aggressivt utbrott på männen, vilket resulterar i att alla utom två lämnar oss.
När det är min tur i luckan visar det sig att vi endast kan betala med kontanter, och självklart är ekonomiklassbiljetterna slut på den avgången vi hade tänkt ta. Vi hade inte tillräckligt med kontanter för att köpa dyrare biljetter och att gå ut bland alla aggressiva män och försäljare för att hitta en bankomat var jag inte sugen på.
Vi får köpa biljetter till en senare färja, för det räckte våra kontanter precis till. Lokalbefolkningen betalade ca 15kr för en färjebiljett medan vi som turister skulle betala ungefär 400kr per biljett. Snacka om att göra skillnad på människor.

Vi kommer oss in på färjeterminalen och två män hoppar på oss och drar ifrån oss våra väskor. Vi har inget annat val än att följa efter dessa män, som guidar oss genom terminalen. När vi väl är på plats inne i området där vi skulle vänta på färjan börjar de tjata om pengar och vi har inga. Lilla sonen hade några slantar som de försöka ta från honom, och de fick tag i en sedel. Den var det bara att glömma att få tillbaka. Vem tar pengar från en 6 åring? Det är nog det sjukaste jag har varit med om...

Vi fick vänta några timmar innan det var dags att gå på färjan, sega timmar utan något att göra och utan några pengar.

På färjan blev vi tillfrågade av en man om vi hade taxi när vi kom fram, annars kunde han ordna en. Hotellet vi hade bokat låg ungefär en timmas bilresa från färjeterminalen. Jag prutade lite på priset och vi kom överens om ett helt OK pris.
Resan med färjan gick bra, under tiden vi satt på färjan får jag ett sms om att hotellet vill ändra något i vår bokning och jag blir skitirriterad. Smsar mannen som är hemma och ber han kolla upp detta, för att ringa någon tänker jag inte göra när kostnaden är 35kr minuten. Då visade det sig att hotellet ville dubbla priset av någon oförklarlig anledning och vi kände att vi får ta diskussionen kring detta när vi kommer fram till hotellet. Vi laddade upp för att vara arga på jobbiga män som betedde sig illa när vi kom fram. Det gick bättre på Zanzibar och vi behövde bara säga ett par gånger att vi inte ville ha hjälp. Att hitta hotellet var inte helt enkelt, det tog nog en kvar att köra från att vi kom av den asfalterade vägen. Området runt hotellet var enkelt och fattigt.

Hotellet var verkligen ingen hit.. Det var sandiga rum utan dörr till badrummen. I det ena badrummet fungerade inte duschen alls, i det andra kom det bara varmvatten. Alldeles underbart, eller hur!?  Båda rummen hade  myggnät med hål i som orsakade så många myggbett på oss alla. Den ena dörren gick inte att låsa med nyckeln, med en liten knuff gick dörren upp. Rummen luktade mögligt.
Till frukost fick vi endast ägg och bröd. Allvarligt talat? Ägg och bröd till frukost.. Personalen frågar hur vi vill ha äggen tillagade men serverar äggen tillagade på ett helt annat sätt. Förstå det den som kan? Den lilla sonen som av någon anledning kan mycket engelska frågade personalen om oboy, och fick hårdkokta ägg! Det ska tilläggas att vi fick vänta över en timma på maten efter att vi hade satt oss för att äta frukost.

Personalen pratade knappt engelska så det var helt omöjligt att diskutera med personalen kring att de ville dubbla priset. I vanlig ordning rycker de på axlarna och säger något om bossen. Chefen fanns såklart inte på plats. Jag ville att all kommunikation kring prisändringen skulle gå via Airbnb så att de skulle kunna se vad hotellet höll på med och att jag skulle kunna få hjälp via Airbnb.

Fullständigt utmattad och dränerad på energi känner jag att nu är det dags att åka hem, detta trots att vi skulle stanna ungefär en vecka till. Jag började kolla flygresor från Zanzibar, men det blev ett omöjligt projekt att flyga därifrån på grund av visumkrav. Enda alternativet var att åka färja tillbaka till Dar Es Salaam och flyga därifrån.

Vi stannade en dag till på det hemska hotellet och flög hem i fredags. Det blev en lång dag med färja och många timmar på flygplatsen innan det var dags att bege sig hem.

Jag har nog aldrig mött ett mer ogästvänligt folk, eller ett mer girigt folk än vad jag möttes av i Tanzania.

Jag är van vid att bli utstirrad när jag reser, och jag vet aldrig om det beror på att jag är vit, kvinna eller för att jag kör bil. Det kanske är kombinationen.  I Tanzania fanns det inga gränser för hur utstirrad jag blev.

Med fasit i hand rekommenderar jag INGEN att åka till Tanzania.